Thåström levererar industriell eskapism

Thåström har varit aktiv under fem decennier och mejslat ut en ljudbild som skapat en unik plats i svensk kultur. På sitt nionde studioalbum som soloartist bjuds vi på en ny suggestiv eskapism med en metallisk bismak av industrigitarrer och plåtskrot. 

I sju år har Thåström bjudit in oss att få ta del av minnen och självupplevda fragment på skivorna Skebokvarnsv. 209 och Kärlek är för dom. Beväpna dig med vingar ter sig som den självklara uppföljaren i sviten då Thåström även syns på omslaget denna gång, men oavsett om texterna är självupplevda eller fiktion så går det att urskilja en ny hoppfullhet som saknats på de tidigare skivorna.

Det är mycket som känns igen sedan tidigare, som den klassiska ljudbilden där det karga ljudlandskapet blandas med ett mörkt plåtskrammel. Nytt är att trummorna och fotstampen får en allt mer framträdande roll och hamrar likt hjärtslag som hela tiden håller berättelsen levande och för den framåt. Ibland tar hjärtslag form av en kampsång, som på titelspåret Beväpna dig med vingar, eller en industriell marsch i St Ana Katedral. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart utan detaljerna och de små förändringarna håller hela tiden musiken levande. Thåströms styrka ligger just i det lilla, att låta små ljudförändringar och små ord få betydelse, en chans att få vingar och lyfta.

Thåströms hesa stämma tillåts breda ut sig på albumspåren och ofta låter det snarare som att han reciterar texterna än sjunger dem, något som passar de poetiska referenserna och det filmiska språket väl. Men det är när han låter mjukare, som i balladerna Samarkanda och Sluta när jag vill, som det på riktigt berör mig och då går det hela vägen in i hjärtats alla förmak och kammare.

Isabelle Swahn, journalist

isabelle.swahn@recens.se